Jag skrev ett inlägg på Fb där jag beskrev min verklighet som nyfördig barnmorska på förlossningen efter några få veckor sommaren 17. Enligt flera vana kollegor, både undersköterskor och barnmorskor är det utan dess like i år. Jag får erkänna att jag inte gjorde faktakoll ordentligt kring uppsägningarna, enligt Vårdförbundet är det 34 st och enligt cheferna 15 barnmorskor och 10 undersköterskor. Detta tar jag naturligtvis på mig och ber om ursäkt för. Jag skrev även om en lista, den hade jag missuppfattat för nåt annat. Det har nu kommit till min kännedom att det var en lönejusteringslista, inte något annat och kollegan som sa upp sig blev stryken från den i och med det. Det fanns även faktafel kring ersättningen för semester man inte tar. 10000kr är för en veckas semester man skjuter på, 12000kr får man för den andra osv. Tar man ingen semester får man 25000kr eller en månadslön. Det var faktafel. Och det ber jag om ursäkt för.
Övrig text är mina personliga åsikter, rätt neutrala & inget nytt under solen kan nog en del tycka, men för mig känns det viktigt. Jag är ny som barnmorska, men jag är absolut inte ny inom sjukvården och en stor, svårtgrodd, långsam organisation. Jag är en ”akuttänks” människa. Kraftfullt startar jag hellre upp så jag kan backa tillbaka när det inte behövs. Jag tänker alltid ett steg längre och vill ha en plan ifall det skiter sig. Jag kan ändra mitt handlade utifrån vad situationen råder. Jag är oxå den som har svårt att vara tyst. Fast jag är ny och borde rätta in mig i ledet. Det har jag försökt, tro mig, men när jag ser kollegor som jobbat mååånga år tappa lusten och glädjen blir jag rädd & arg! Vi nya behöver ju de erfarna! Och vi nya behövs oxå för snart ska de erfarna gå i pension. Får då måste vi fått kunskapen förmedlad till oss.. Så vi kan driva vården vidare.
Inlägget jag skrev blev väldigt uppskattat av de flesta, så många hejarop, pepp, kärlek ger mig kraft! Tack. Det som har tagit kraft från mig och gör att jag känner mig feg och osäker på om jag ska fortsätta, är att jag, min åsikt, blev ansatt av personer i beslutsposition, direkt efter ett nattpass, utan förberedelse, med öppen dörr och jag skulle gå tillbaka och arbeta natten efter. Jag är som sagt ingen duvunge vad gäller organisationen, men har inte blivit utsatt för detta tidigare. Mötet skulle handla om hösten & schema. En liten del av mötet började så, men sen kom ifrågasättandet av inlägget på sociala medier som då cheferna verkar ha läst. Bla saker som att man är förvånad att jag som är så ny är så kritisk, det har bestämts att jag ska gå upp på dagen inför nästa schemaperiod för att jag måste lära mig organisationen, natten kan vara som en skyddad verkstad, sades. Även att jag, mot min vilja, ska rotera till annan avd inom organisationen, för att bli användbar, fick jag veta. Jag borde ha kommit till cheferna först om jag var så missnöjd, trots att jag är så ny. Påpekade att jag försökt få ett avstämningssamtal med min chef, men hon hade inte tid. Jag fattar det oxå, de drar nog ett tungt lass. Jag borde då, enligt andra chefer, kommit till dem då vi jobbar enligt samchefskap. När jag då frågar varför ingen av dem kommit till mig och frågat hur jag mår eller trivs blir det lite tyst i rummet. Det kanske jag oxå borde gjort, men jag tror mitt inlägg fick större genomslagskraft än vad ett samtal/möte gjort.
I trängda situationer kan vi alla handla mindre genomtänkt, jag blev exv ledsen. Ledsen över att det kändes som jag satt som en lite skolflicka hos rektorn och fick smäll på fingrarna för jag varit olydig. Jag blev oxå arg och frustrerad att jag fick sitta efter ett nattpass, oförberett, och försvara mig inför 2 personer i beslutsfattning för åsikter jag får ha! Som jag får dela offentligt hur mycket jag vill. Jag har stött & blött, tänkt, pratat med kollegor, vänner, okända, fack, familj om hur jag ska göra och tänka vidare. Jag är livrädd att tex inte kunna få et annat jobb nu, för att jag är den besvärlige. O visst, det förstår jag ju. Men tänk om jag säger att jag även är en medarbetare som vill ha en god arbetsmiljö, där man är rädd och snälla mot varann, där man jobbar tillsammans och har gemensamma mål? Jag måste inte alltid höras, tvärtom, jag kan vara riktigt tyst, trot eller ej. När mina tonårsdöttrar ändå sa till mig ”Mamma, vad coolt, jag är stolt över dig” & ”det är lugnt, du kan jobba på mitt jobb, jag lär upp dig” kände jag ändå kraft. Det är ju lite för deras skull jag vill kämpa. De ska ju kanske föda barn i framtiden. Vi måste prata om hur det är & det måste vara ok! Inget hymmel, utan sanning. Jag vill inte vara gnällig, jag vill jobba med det jag känner är rätt i hela mitt hjärta & själ, alltså förlossning, jag vill ha en bra arbetsmiljö där det ingår att man samverkar, tror på varann, är respektfulla och dit man vill gå tillbaka efter en ledighet.
Li Gärtner Lundin, barnmorska
En annan vård är möjlig 2.0 